Nödsignaler till sjöss – VHF, 112, PLB och visuella signaler

När något allvarligt händer på sjön behöver du både kunna kalla på hjälp och kunna bli hittad. Det är två olika uppgifter. Mobiltelefon och VHF kan skicka ett larm, medan exempelvis en PLB, EPIRB, nödraket eller handbloss kan hjälpa räddningen att lokalisera dig.

Det finns ingen enda pryl som fungerar bäst i alla situationer. En kustnära dagstur har andra behov än nattsegling långt från land. Tänk därför i lager: minst ett primärt larmmedel och en reserv som fungerar om det första försvinner, blir vått eller saknar täckning.

Ring 112 när mobilen fungerar

Transportstyrelsen rekommenderar att mobiltelefonen är fulladdad, lättåtkomlig och förvaras i vattentätt skydd. För många fritidsbåtar nära kusten är telefonen det enklaste larmmedlet.

Den stora svagheten är att mobilen ofta ligger i båten när personen som behöver den hamnar i vattnet. Den kan också sakna täckning eller vara svår att använda med kalla händer.

För ensamfärd bör telefonen därför sitta på kroppen i ett vattentätt fodral, inte ligga under däck.

Transportstyrelsens råd finns på sidan Se till att du kan larma.

VHF och DSC

En fast VHF-radio ger möjlighet att nå sjöräddning och fartyg i närheten. DSC-utrustning kan skicka ett digitalt nödanrop med båtens MMSI och, när radion har position, koordinater.

PTS beskriver att DSC-radion använder en särskild nödknapp och att korrekt position kräver inbyggd GPS eller anslutning till en positionskälla.

Efter ett DSC-larm följer normalt rösttrafik. Vid omedelbar, allvarlig fara används MAYDAY. Besättningen bör kunna läsa av positionen och känna till båtens anropssignal och MMSI utan att börja leta i menyer när olyckan redan har inträffat.

Vilken information behöver räddningen?

Oavsett om du ringer eller använder radio ska du så tidigt som möjligt kunna lämna:

• var du befinner dig,
• vad som har hänt,
• hur många personer som är i fara,
• vilken typ av båt du har,
• vilka omedelbara risker som finns,
• hur räddningen kan identifiera båten.

Positionen är särskilt viktig. Latitud/longitud från plotter eller telefon är bättre än en vag beskrivning, men även namn på fyr, ö, farled eller hamn kan hjälpa.

PLB – personlig nödsändare

En Personal Locator Beacon, PLB, är avsedd att bäras av en person och kan sända ett satellitbaserat nödlarm. Den är särskilt intressant vid ensamfärd eftersom den följer med personen om hen separeras från båten.

PLB ska inte blandas ihop med en vanlig AIS-MOB-sändare. De använder olika system och når olika mottagare.

Kontrollera registrering, batteriets giltighet och hur enheten aktiveras innan den behövs. En nödpryl i originalförpackning längst ner i en stuv är ingen fungerande säkerhetsplan.

EPIRB – båtens satellitfyr

EPIRB, Emergency Position Indicating Radio Beacon, är den fartygsbaserade motsvarigheten för satellitlarm. Den används framför allt på båtar som går längre från land och där ett system som inte är beroende av mobil- eller lokal VHF-täckning ger tydlig extra säkerhet.

Placering och registrering är centrala. Räddningstjänsten behöver kunna koppla signalen till rätt fartyg och kontaktpersoner.

För normal skärgårdskörning är EPIRB inte alltid den första utrustning du bör köpa. För längre havspassager blir bedömningen en annan.

Nödraketer och handbloss

Transportstyrelsen rekommenderar nödraket, handbloss eller liknande som visuell möjlighet att bli upptäckt i en nödsituation.

Pyrotekniska signaler har två viktiga begränsningar: de är kortvariga och de kräver säker förvaring och hantering. Kontrollera tillverkarens giltighetstid och instruktioner och använd dem endast i nödläge.

Handbloss är främst en lokaliseringssignal när hjälp finns i närheten. En fallskärmsraket kan synas på längre avstånd. Exakt uppsättning bör väljas efter färdområde och båtens övriga larmmedel.

Bild: Rama, Wikimedia Commons · CC BY-SA 2.0 FR.

Elektroniska ljussignaler

Det finns även elektroniska nödljus och blixtljus. Fördelen är att de kan fungera längre än ett pyrotekniskt bloss och kan användas vid övning utan förbrukning.

De ersätter inte automatiskt en godkänd pyroteknisk signal i alla sammanhang. Bedöm utrustningens standard, ljusbild, batteritid och avsedda användning i stället för att anta att alla blinkande lampor är likvärdiga.

AIS-MOB och personliga sändare

AIS-MOB-enheter kan vid aktivering sända en position som visas på kompatibla AIS-mottagare i närheten. På en besättning där någon faller överbord kan det vara ett värdefullt sätt att återfinna personen.

Systemet är dock lokalt. En AIS-MOB är inte samma sak som ett satellitbaserat PLB-larm och ska inte behandlas som om räddningscentralen automatiskt får larmet.

Välj utrustning efter vilket problem du vill lösa: larma långt bort, varna den egna båten eller hjälpa en räddningsenhet att hitta dig på sista sträckan.

Bygg redundans

En robust kustbåt kan exempelvis ha:

• vattentät mobil på kroppen,
• fast DSC-VHF,
• handhållen VHF som reserv,
• visuella signaler,
• och tydlig position från plotter.

En havsgående båt kan komplettera med PLB för besättningen och EPIRB för båten.

Det viktigaste är inte antalet produkter utan att utrustningen fortfarande fungerar när en olycka slår ut ett helt system.

Öva utan att skicka falskt larm

Du ska aldrig aktivera ett verkligt nödlarm för att testa utrustningen om tillverkaren eller systemet inte har ett särskilt testläge.

Öva i stället på kedjan: vem hämtar radion, var läser du positionen, var finns båtens MMSI/anropssignal och vem tar fram visuella signaler? Kontrollera batterier och bäst före-datum i samband med vår- och höstgenomgång.

Vid man över bord eller annan nödsituation är minuter värdefulla. Ett enkelt, inövat larmsystem är därför bättre än avancerad utrustning som besättningen aldrig har lärt sig använda.